Varför gräva upp köksträdgården mitt i säsongen?

Platsen jag odlar på har odlats i generationer här på gården- ja det var ju faktiskt en riktig bondgård för hundra år sen. Då hölls landskapet öppet med hjälp av gårdens djur och slåtter. Dessvärre har träden vuxit sig inpå husen och stora askar, ekar och körsbärsträd omringar odlingen. Den här torra sommaren var det tydligt att de törstiga träden tog för sig på bekostnad av plantorna. Här krävdes drastiska åtgärder.

Även odlarivern har sina gränser

Nog hade jag önskemål om bättre jorddjup när jag först började bearbeta jorden och jag noterade att jordfräsen mest harvade i de översta tjugo centimetrarna. Optimistisk som jag var tänkte jag att jag kunde odla mer på höjden och att jorden skulle luckras allteftersom.

I början odlade jag i så pass liten skala och med liten arbetsinsats och det var därför inte så noga. Jag mäktade med att täcka den lilla ytan och odla på höjden. I år var det dessvärre tydligt att all möda jag la ned genom att förkultivera fina plantor, gödsla och vattna inte gav motsvarande resultat. Under sommaren stod det klart för mig att min omsorg för plantorna inte skulle ge den skörd jag hade hoppats på. Det var ju dessutom ett utmanande år med ofattbar torka.

Vi kunde inte fälla träden över köksträdgården och även om vi kunnat det så skulle rötterna kämpat vidare under odlingen. Det fanns inget att göra. Jag började acceptera de skrala förhållandena och gladdes desto mer åt det som frodades i pallkragarna med bättre jorddjup.

Ett impulsivt beslut att gräva upp köksträdgården

Men så fick jag en fantastisk idé när vi hade en grävmaskin till hjälp med brunnen på gården. Han kanske kunde gräva om min köksträdgård och slita av rötterna med skopan? Joda, det skulle inte vara några problem och ett litet jobb att fixa. Strålande!

Men när jag visade honom platsen blev han alldeles förtvivlad. Köksträdgården i slutet av augusti var en prunkade oas av grönsaker och blommor. Han kunde inte tänka sig att vi skulle gräva upp allt det där.För mig rådde det ingen tvekan. Jag hade redan skördat massor och det som jag gick miste om hoppades jag kompenseras med i desto större skördar ur den bördiga jorden de kommande åren. Min hobbyodling var inte skäl nog att han skulle avetablera och komma tillbaka senare i höst som han föreslog. Nej, det var bara att köra och inte bli sentimental.

Rötter grova som mina underarmar låg ytligt i hela odlingen. Helt omöjliga att få bukt med för hand eller med jordfräs men slets lätt av med grävmaskin. Sen var det bara att börja plocka rötter.

Rädda det som räddas kan

Vi försökte skörda det som var skördeklart och flytta så många plantor vi kunde ner till min svärmors odling. Plantor av aubergine, paprika och chili grävdes upp ur pallkragar som behövde flyttas på och fick flytta hem till stan i krukor för vidare skörd. Tre pallkragar med tomatplantor tömdes med 20 kilo omogna tomater som fick eftermogna inne. Precis i samma veva som tomaterna i stan började mogna ordentligt.

Gör om gör rätt- även om det svider

Under hösten har vi fällt ca tio träd som växte för nära inpå odlingen. Fortfarande finns här en gigantisk ask och ett vildkörsbär, men de är oss alldeles för kära och växer en liten bit bort så förhoppningsvis ska inte de ställa till det framöver.

Jag hoppas så att jag kommer att få skörda frukten av mitt drastiska beslut under kommande år. Vad tror ni? Tycker ni att jag var galen eller gjorde jag rätt?

Relaterade inlägg som kan vara av intresse:

/Maria

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *